thewiking

Idag låg jag i solen på studsmattan, trött i ryggen efter att ha jobbat, och läste Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. Jag läste om de ändlösa krigen i Afghanistan. Jag läste om två livsöden som var så grymma och hårda att jag bävade.  Jag läste om Laila och om Mariam och jag insåg att kvinnor som dem finns, och sedan insåg jag också att om jag hade läst deras liv i ren klar fakta, hade jag knappast ryckt på axlarna. Föräldrar döda, so what det händer hela tiden. En man som misshandlar, ja dem finns väl överallt. Krig, fattigdom, svält hör jag om varannan dag.
Men idag på studsmattan, när jag läste om deras liv beskrivna med Khaleds ord, tyngdes jag så mycket att jag inte ville fortsätta. Jag lyfte blicken från den hemska berättelsen och såg mig om. Jag såg vår enorma trädgård, våra bilar, golfarna som körde runt i golfbilar, det vajande gräset. Jag sänkte blicken igen, och grät. Tunga skuldfyllda tårar trillade ner på studsmattans svarta nät.
Det hade lika gärna kunnat vara jag.