thewiking

jag har startat bloggar, lagt ner bloggar, startat bloggar, och lagt ner bloggar. nu startar jag en igen.
mer tänker jag inte säga om det.

DET ÄR SOMMARLOV! åh, vad jag var opepp och ledsen igår. kvällen började i vad som kändes som total misär när vi vandrade runt i uppsala och vart blöta och kalla och.. kalla och blöta? sen blev saker och ting bara bättre och bättre och till slut hamnade vi på en fest i luthagen, och jag vart en lycklig människa igen.

nu byter jag ämne igen, helt tvärt, det är bara att vänja sig om du ska läsa den här bloggen för sån är jag.
i alla fall så har jag alltid tänkt mig att jag är en ganska ond människa. liksom längst inne. min karaktär är en sådan där fördomsfull, halv-rasistisk, äcklig människa som gärna skulle luta sig tillbaka och låta andra städa mitt hus för skitlön.
nu är jag ju inte sån, men det, har jag alltid tänkt, beror bara på min uppfostran, min omgivning, ett kärleksfullt hem, lycklig barndom och ja, allmänt bra liv. egentligen är jag inte socialist, antirasist, feminist, vänsterpartist - det är liksom bara en yta som har målats på.
för herregud vad jag är fördomsfull! jag tänker förbjudna, elaka tankar, innan jag hinner stoppa dem (hur ska man kunna stoppa en tanke innan man tänkt den?), jag stoppar människor i fack, jag blir inte särskilt berörd av en naturkatastrof i asien. min praktiska sida tänker att "åh vad bra, färre munnar att mätta"; sedan tar mitt samvete över och läxar upp mig.
fast häromdagen kom jag på att det förmodligen inte bara är jag. alla måste ju ha några fördomar. alla är kanske egentligen egoister. eller? innerst inne är vi kanske alla själviska, för, deep down, är vi ju bara människor. homo sapiens med överlevnadsinstinkt. mig själv i främsta rummet - jag är viktigast - jag ska överleva. jag, jag, jag.
så, vilken lättnad, jag är trots allt förmodligen inte ensam om att vara en självisk jävel. innerst inne.